Drömmen: Lamborghini Aventador på bana

14284910_1397130463644606_733182450_o

För ett år sedan åkte jag och mina kompisar ner till Ring Knutstorp i Skåne. Vi hade fått möjligheten att delta på Autoropas årliga track day som pressfotografer. Stämningen bland oss var på topp och inte blev vi lugnare när vi möttes av inte mindre än två LaFerraris och två FXX-K. Men bäst under hela helgen var de fem varven jag fick i en Lamborghini Aventador LP700-4. LÄTT!

Sedan dess har jag haft nära kontakt med ägaren till bilens son Jonathan. I helgen var det dags igen. Och denna gången visste jag redan innan att det skulle bli en ”round two”.

Även om själva eventet var ännu häftigare i år, kunde jag liksom inte släppa tanken av att sitta där bredvid Robert och få känna alla 700 hästarna misshandla mig på ett alldeles underbart vis.

Tidigt på fredagsmorgonen hörde Jonathan av sig och berättade att de var på väg. Ett par timmar senare fick jag ytterligare ett meddelande från Jonathan och nu var det minsann allvar! ”Vi är framme om fem minuter”. Adrenalinet började genast pumpa. Jag lämnade P1 GTR:er, FXX-K, LaFerraris, ja till och med en Formel 1-bil bakom mig och skyndade upp till entrén. Och plötsligt kom hon rullandes på skogsvägen som leder till entrén. Det var lite som att träffa sin kärlek efter ett år ifrån varandra. Robert och Jonathan fick sig en varsin kram och sedan var det dags för dem att skriva in sig.

Väl nere på parkeringsplatsen, som var fylld av Ferraris, McLarens och Maseratis, pratade vi en stund till och Robert visade stolt upp ”50-årskrisen”. En racing-overall som matchade den ljusoranga lacken på Lambon.

Aventadoren stack ut och drog hela tiden till sig uppmärksamhet från besökarna. Folk ställde sig framför bilen och tog kort. En liten pojke förklarade för sin mamma hur cool han tyckte att bilen var.

Under dagen stötte jag på Robert flera gånger och varje gång sa han att snart skulle vi ut.                                                                                                                                                                          – Jag vill bara bli lite varm i kläderna först, förklarade han. Medan Robert åkte ut med sin tilldelade, grupp B, ställde jag mig i depån för att njuta av ljudet och synen. Varje gång Robert blåste förbi reste sig håret i naken och gåshuden blev ett faktum. V12:an i Aventadoren skrek argare och högre än någon annan bil.

Efter lunchen såg jag på programbladet att det skulle vara ”Open Pit”. Det innebär att folk får åka lite hur som helst på banan. Jag passade på att fråga Robert ännu en gång om vi kunde åka ut på en sväng. Det kändes nästan lite pinsamt att tjata. Men denna gången fick jag napp minsann! ”Jag springer och hämtar en hjälm bara”, sa jag och halvsprang iväg till hjälmutlåningen. När jag kom fram var det tomt på hjälmar. Alla verkade vara utlånade. Jag blev både nervös ifall det skulle spricka och även lite stressad över att Robert satt och väntade på mig. Men så fick jag en hjälm och skyndade iväg till Robert. Efter en ursäkt för dröjsmålet tog jag på mig den groteskt fula hjälmen och hoppade in bredvid Robert.

Vi rullade ut i depån och väntade en stund på grönt. Sen bar det av. Eftersom jag inte åkt något i närheten av en Aventador på rätt länge var jag inte alls beredd, utan trodde faktiskt att halvgas var fullgas. Men oj vad fel jag hade! När högerpedalen smällde ner i golvet pressades jag våldsamt bak i stolen. Min allvarliga och något nonchalanta min jag hade när vi rullade förbi avundsjuka besökare byttes ut mot ett rejält j*vla leende. Några sekunder senare var vi redan framme vid första kurvan och nu var det dags att prova den andra pedalen. Resultatet var ännu våldsammare. Handlöst kastades jag framåt i kupén medan de gigantiska bromsoken kramade åt de ännu maffigare keramiska bromsskivorna. Hjälplöst hängde jag i säkerhetsbältet medan G-krafterna terroriserade mina inre organ. Det är omöjligt att rättvist beskriva den totala kaos som kroppen, hjärnan och hjärtat utsätts för.

Det absolut mest imponerade tycker jag är hur mycket du kan tortera däcken utan att de ger sig. Jag tog tag i dörrhandtaget för att inte flyga all världens väg. Det hjälpte ända tills jag märkte att jag svettats så mycket att aluminiumhandtaget nu var glashalt. En snabb titt i backspegeln avslöjade att vi nu hade en Ferrari 458 Challenge bakom oss. Att försöka sig på att tävla mot den var lönlöst så vi släppte förbi den och det dröjde inte länge innan den var helt borta.

Visst, Aventadoren är en stor bil och Ring Knutstorp är en liten bana, men trots det kändes bilen inte klumpig. I krönet där banan bara försvinner ut i tomma intet var det tur att Robert hade övat. Han höll nämligen högerfoten begravd i golvet vilket kändes som absolut fel sätt att hantera en väg som till synes tog slut. Men Robert visste vad han gjorde. Suget i magen när bilen nästan lyfte var magnifikt. Och hela tiden har man den våldsamma V12:an några centimeter bakom ryggen och framförallt öronen! WOW! Ut ur de snabbare kurvorna där det är plattan i mattan som gäller märker man snabbt det nästan sjukliga greppet som Lamborghini lyckats skapa tillsammans med Pirelli. ”Detta ska inte vara möjligt” tänkte jag för mig själv när vi sköt fram från apex till apex i kurva fyra, fem och sex. På start och mål-rakan sneglade jag på hastighetsmätaren och skymtade en tvåa. Vad som stod efter vet jag inte. Men gissningsvis nosade vi på 230 km/h. Kraften är något vansinnigt. Det kändes nästan som om Aventadoren var arg på oss.

Precis som förra året var det Sport-läget vi valde att köra med. Men Jonathan hade instruerat Robert innan vi åkte att på banan skulle vi testa Corsa-läget iallafall en gång.  Så på ett av de sista varven la vi i Corsa-läget ut på start och mål-rakan. HERREGUD! Corsa-läget är det absolut argaste Aventadoren kan bli. Jag har läst otaliga tester och sett timmar av videos där journalister pratar om just Corsa-läget. Där och då kändes det hemma som bara den. Växlingarna var så snabba man kunde önska men man fick en rejäl spark i bakhuvudet varje gång en ny växel valdes. Känslan av fart och aggressivitet var enorm. Vid ett par tillfällen har jag åkt bilar med dubbelkopplingslådor. Det är lite av normen i dagens värstingbilar. Ferrari 458 Italia, Nissan GT-R och Porsche 911 Turbo är exempel på bilar jag upplevt med den typen av växellådor. Visst är det bekvämt och effektivt. Men personligen tycker jag att de silkeslena växlingarna en dubbelkopplingslåda erbjuder tar av udden och känslan något. Lamborghinis ISR-låda i Corsa-läget är raka motsatsen till dessa lådor. Sparken du får är nästan så aggressiv att du tappar fokusen i synen. Den minimala pausen mellan växlingarna bjuder in till en våldsam känsla av acceleration varje gång du pressar högerspaken mot dig. Jag kan förstå att Corsa är ren idioti att använda på gatan, men Corsa betyder ”tävling” på italienska, så det läget hör verkligen hemma på bana. För gatubruk finns ytterligare två lägen att välja mellan, Sport och Strada. Strada betyder som av en slump faktiskt just gata på italienska. Fiffigt va!? Dessa lägen är betydligt bekvämare och tamare.

Till slut var det dags att gå in i depå igen. Jag har inte någon som helst aning om hur vi stod oss tidsmässigt mot jämförbara bilar eller hur länge vi körde. Men vad spelar det för roll? Det är som Robert själv sa när vi hade stannat och svetten rann. ”Detta är det roligaste man kan ha med kläderna på …”.

Bilder via John Lystrand
Annonser