Autoropa Racing Days 2015 – En blöt godispåse

AutoropaRacingDays-logo_2002

Autoropa är generalagent för flera prestigefulla bilmärken. Bland annat säljer man McLaren, Ferrari och Maserati. Tre märken som andas racing och mellan sig har de en gedigen racinghistoria. Varje år i början av september håller man därför ett evenemang för kunder på Ring Knutstorp i Skåne. I år hade jag möjlighet att åka ner tillsammans med några kompisar. Vi hade fått i uppgift att vara pressfotografer. Spännande!

För mig var det min första gång på evenemanget. Redan innan hade Autoropa gått ut med att en Ferrari FXXK skulle komma. Ferraris värsta bil någonsin som endast en handfull kunder blir erbjudna att köpa. Bilen är baserad på LaFerrari men är både lättad och trimmad och får nu endast framföras på bana. Efter lite snokande på diverse forum fick jag syn på ett inlägg av en person som dels påstod sig vara ägare till en vit FXXK och att den också skulle komma till Autoropa Racing Days. TVÅ Ferrari FXXK lutade det alltså åt. Handsvetten smög sig på mig tillsammans med en lätt yrsel. Chocken var total. Men segern tog jag inte ut i förskott. 

Dag 1

När vi kom till entrén av banan stod ett gäng Ferraris utanför och väntade på att få släppas in. Vi tog sikte på den röda lilla stugan där man skrev in sig och vi fick varsin väst med ordet ”press” på ryggen. Det började krypa i kroppen, en blandning av nervositet och förväntan på vad vi hade framför oss. Vi parkerade bilen vid en liten stuga som inte var större än en friggebod där vi skulle spendera natten. Lastade in våra väskor och begav oss ner mot själva evenemanget. När vi kom ut den lilla tunneln som mynnar ut i en stor parkeringsplats såg vi ett hav av extrema bilar. Efter en snabb okulärbesiktning av parkeringen fick vi syn på alla tält och pressbilar som stod lite längre bort. Vi skyndade bort och nästan direkt såg jag en svart Ferrari LaFerrari stå parkerad utanför det röda repet som skiljde besökarna från ägarna av dessa klenoder. Vädret var en katastrof med både ösregn och sträng kyla. Men humöret var trots det på hög nivå. Och så plötsligt ..! Där står den ju! Mitt hjärta slog några extra slag när jag fick syn på den röda Ferrari FXXK:n som stod innan för repen till vänster om entrén till VIP tältet. Inte blev det bättre när jag slängde en snabb blick mot den högra sidan av entrén och såg där den vita FXXK:n. Pulsen steg och ett tunnelseende infann sig snabbt. Kameran smattrade i takt med regnet. Sedan gick vi in till bilarna. Att stå där, några centimeter från två av världens mest extrema och exklusiva bilar kändes som en dröm. Jag var nästan tvungen att nypa mig själv i armen för att se om jag drömde. Efter en noggrann besiktning av de bägge bilarna slog jag fast att den vita var min favorit. Båda bilarna ägs av svenskar men ägaren till den vita är inte bosatt i Sverige. Sedan begav vi oss runt banan och tittade på när Swedish GT Series körde. Till min förtjusning vann Lamborghini Huracán GT3 med lätthet. Några timmars promenad runt på området och massor av häftiga bilar senare gick jag och en kompis ner till tälten igen. Där stod nu ytterligare en Ferrari LaFerrari och även en McLaren P1. En smått bisarr syn när jag tänker efter. Lite häftigt också att se både en svart LaFerrari och en svart McLaren P1 bredvid varandra. – Om ungefär tio minuter kommer vi att starta en av FXX-bilarna, hördes i högtalarna och jag skyndade mig dit. Det var bland de sjukaste ljuden jag hört. Bara på tomgång lät bilen öronbedövande tack vare att bilen saknar ljuddämpare. Någon sa att den uppnådde 120 dB vid full gas och jag tror absolut på det. En högvarvig Ferrari-synfoni kom från de två stora avgasrören då V12:an fick varva ur ett par gånger.

Dagen fortgick och på runt banan kördes både den röda LaFerrarin och den svarta P1:an. I högtalarna kunde man höra historier om bilarna man såg åka förbi i full fart. Jag hajade till när det berättades att inte mindre än sex stycken McLaren P1 GTR sålts till svenskar. P1 GTR för er som inte vet, är McLarens svar på FXXK. En banbil baserad på hybrid-monstret P1. Påväg upp till stugan efter det att nästan alla hade åkt hem såg jag en bil som är väldigt ovanlig. En Ferrari 575 Z av Zagato. Det finns endast sex i hela världen och nu stod den där mitt på en parkeringsplats stor som ett par fotbollsplaner i spöregn. Jag tog några bilder och sedan flydde jag regnet. Jag gick upp till vår stuga för att värma och framförallt torka mig.

När jag satt där inne i värmen hörde jag ett dovt muller utanför som inte var likt något av de ljud som en Ferrari ger ifrån sig. Jag tittade ut och såg en Lamborghini Aventador LP700 åka förbi. Bilen hade inte varit med på dagen och jag blev nyfiken. Jag tog på mig mina fortfarande dyngsura skor som jag i ett desperat försök att rädda, hade lagt på elementet och gick ut i regnet. När jag kom ner på parkeringen såg jag tre personer längst bort som jag tog sikte på och gick bort emot. – Banan är stängd du får gå hem, sa en rödhårig man med en välvårdad mustasch. Lite nervöst förklarade jag att jag bodde i stuga sex. Vi hälsade och jag fick tillåtelse att gå runt fritt på området. Jag förklarade att jag letade efter en Aventador och då berättade en av de andra som stod där nere att det var hans och att den stod i ett av tälten. Jag stannade till och hälsade på honom och sa något töntigt i stil med ”Cool bil du har”. Han hette Robert och han skojade och bad mig ha ett extra öga på hans bil under natten. Sedan gick jag iväg och tittade på den. Ljuset var lika dåligt som vädret så jag gick snabbt upp till stugan och värmen igen. Där satt jag och tinade och torkade i väntan på mina andra kompisar som hade åkt iväg till Ystad för att fotografera bilarna som hade åkt på en middag arrangerad av Autoropa. När de sedan kom hem några timmar senare gick vi i samlad trupp ner till tälten där de två FXXK-bilarna stod. Vi var helt ensamma på området vilket kändes helt knäppt nästan. Hade vi velat hade vi kunnat gå in och ta på bilarna. Men det gjorde vi självklart inte. Några desperata försök att fotografera i det totala mörkret slutade i att vi rätt snabbt bestämde oss för att gå och lägga oss istället.

Dag 2

Efter att ha sovit på en ouppblåst gummimadrass tillsammans med sju andra personer i en stuga på ca: 15 kvadratmeter var jag minst sagt mör i kroppen. Men dagen som var framför mig fungerade bättre än kaffe mot trötthet. Vi åkte iväg till mataffären i närheten och handlade frukost som bestod av fyra olika chokladbollar och en Coca Cola. Påväg tillbaka mot banan följde vi en svart Lamborghini Murciélago LP640 Roadster. Om dagen innan hade varit en som en dröm skulle det visa sig att dag två var ännu bättre. Vi gick tillsammans ner till området som återigen var fyllt av massor av exklusiva bilar. Men skillnaden var att nu var det inte i princip bara Ferraris utan nu fanns det lite av varje där. Ur massan kunde jag snabbt urskilja den oranga Aventadorer från kvällen innan och jag gick dit. Ägaren satt i bilen och han kände igen mig. – Tack för att du vaktade bilen åt mig igår, sa han och skrattade skämtsamt. Vi bytte några ord och sedan började jag fotografera bilen och alla de andra bilarna på parkeringen. 

Jag begav mig mot tälten för att titta på FXXK-bilarna en till gång. Det är inget man kommer se igen, speciellt inte två på samma gång. Därför blev det många turer dit bort. Medan första gruppen bilar körde på banan gick vi runt på området. Helt plötsligt hördes skrikande däck och vi skyndade bort på första kurvan. En rökpelare steg mot himlen och vi visste att någon hade kört av. Det visade sig att en mörkblå Ferrari FF hade kört för fort och låst däcken, glidit ut i gruset och kört in i däcken i slutet av banan. Från taket på en restaurang såg vi på när en traktor bärgade bilen, eller det som var kvar av den. Som tur var verkade föraren må bra. Jag gick ner till parkeringen och gick runt lite där men fastnade vid Aventadoren ytterligare en gång. Ännu fler bilder togs och sedan gick jag iväg igen bort mot depån där några bilar stod. Ferraris senaste V8-bil visade upp för första gången både på banan och i depån. Jag stannade till vid en röd och slog fast att den inte var speciellt snygg. Något jag redan i mars insåg då jag för första gången såg den på bilsalongen i Genève.

I ögonvrån såg jag ägaren till Aventadoren kliva gå mot sin bil och kliva in. Han begav sig ut på banan för några varv. När jag stod och tittade på från start och mål raksträckan körde han förbi och bilen skrek ursinnigt på full gas. När han växlade ner röt bilen till och eldflammorna var inte långt borta. När grupp B, som han tillhörde hade kört klart gick jag och en kompis bort till honom och pratade lite. Det visade sig att han, precis som jag, var Lamborghini-fantast. Robert som han hette berättade om hur bilen kändes och att han hade haft en Murciélago innan som tyvärr hade kraschat. Jag frågade om jag kunde få åka med några varv och han svarade att självklart går det. Jag är ju som nog alla vet, en av världens största Lamborghini-fans så fjärilarna i magen löpte amok. De närmsta timmarna gick jag med en tanke i huvudet, ”Jag ska åka Aventador”. Jag såg i princip inte de andra bilarna utan gick bara och tänkte på vad som stundade. Varje gång jag såg ägaren frågade jag om det var dags än. Jag måste ha varit extremt jobbig. Timmarna gick och jag började bli lite nervös. Jag visste inte om jag skulle hinna. Men så kom han in och sa att han skulle ut med en instruktör några var bara. Sen skulle vi ut direkt. Jag höll på att gå av på mitten av spänning. Jag stod där i depån och väntade och för varje varv som han körde med instruktör blev jag mer och mer förväntansfull. Men samtidigt kände jag rädslan krypa i kroppen. Man ska inte möta sin idol sägs det ju. ”Tänk om den inte är vad jag hoppats …” tänkte jag när jag gick och väntade. Luften fylldes av det välkända vrålet som bara en V12-Lamborghini kan skapa och jag tittade bort på sista kurvan ut på start och mål för att se om han körde fullt eller om han tänkte svänga in. Jag såg höger blinkers tändas. Pulsen måste ha gått i 350 eller något. Äntligen var det dags. Jag skyndade mig in till  disken där man lånade hjälmar och fick med mig en motocrosshjälm. Inte den snyggaste kanske, men jag struntade fullständigt i det. Med snabba lätta steg skyndade jag bort till bilen och klev in. Trots att jag hade en stor hjälm hade jag plats kvar till taket. Imponerande för en så låg och rå superbil. Det första som slog mig var hur bred bilen var invändigt. Backspeglarna började där de vanligtvis slutar på en vanlig bil. Rutan är bred och brant lutad mot dig. Mittkonsolen kändes enorm och alla knappar som är hämtade från Audi och som Lamborghini fått kritik för glömdes bort samma sekund som man tittade i backspegeln och såg luftintagen bakom huvudet. Detta är en eldsprutande Lamborghini. Inget annat. Startknappen som göms under en blodröd jetfighter-inspirerad lucka trycktes in och motor gick igång. Gåshuden kom direkt. Jag kände hur världen runt om mig försvann och jag var nu fullt fokuserad på att jag satt i passagerarsätet på en racingbana i en flaggskepp-Lamborghini. Drömmen jag haft sedan liten att få uppleva en Lamborghini infriades. Vi rullade försiktigt ut på depårakan och Robert varvade lite. Det kändes och lät som om Pavarotti och Black Sabbath hade konsert tillsammans bakom min rygg. Lampan som visar om det är säkert att köra ut slog om från rött till grönt och vi gav full gas. Som en magnet satt fast i min rygg tvingades jag bak i stolen. Jag var inte beredd så jag fick en liten chock och jag kände hur leendet gick över till ett oroligt förskräckt uttryck. En sekund senare stod Robert på bromsen och jag kom sköts som ur en kanon ur stolen och nästan hängde i säkerhetsbältet. I första kurvan fick jag känna på det mytomspunna greppet i en Lamborghini. Bilen låg som en scalextric bil mot asfalten. Jag fick hålla i mig i dörrhandtaget med full kraft för att inte kastas in i Robert som rattade på friskt. Huden i ansiktet förvreds av G-krafterna. Ur kurvan verkade bilen ha allt grepp i världen och man kunde gå på full gas väldigt tidigt. Under fyra varv kastades jag runt som en docka i en tvättmaskin och leendet på mina läppar var från ena örat till det andra. Nedväxlingarna både hördes och kändes. Detta är inte en delikat bil som en McLaren. Tvärtom. Drama och känslor är vad bilen går på. Växellådan som fått kritik för att vara för brutal var på bana iallafall fantastiskt brutal. När man växlade upp kastades man bakåt. Bilen misshandlar dig, och det är precis så jag personligen vill att en bil ska vara. Jag tappar gärna en eller ett par tusendelar i växlingstid om jag får känslan i växellådan som Aventador har. Hur den är till vardags kan jag inte uttala mig om. Men i ärlighetens namn skulle jag inte bry mig. Efter att ha jagat en Porsche 911 GT3 på banan i drygt ett varv slog vi av lite. Bilen upplevdes lite stor för lilla ”Knutan”. Och Robert berättade att på Mantorp Park, där han varit och kört passade bilen bättre. Dock hängde vi på den betydligt smidigare GT3:an bra. På en del av banan fanns det ett litet krön följt av en kurva. Jag blev lite nervös varje gång när man inte såg banan men Robert gasade på. Han visste vad han gjorde. När vi åkte in i depån var det blandade känslor. Lite glad att den misshandel jag utsatts för var över, men samtidigt ville jag inte att den skulle sluta heller. Jag tackade Robert och vi bytte mobilnummer. – Hör av dig om det är något. Det var hur kul som helst att träffa dig och prata, sa Robert innan vi skiljdes åt. Jag gick därifrån och tänkte: Nu har jag mött min drömbil och åkt den. Var den vad jag hade hoppats på? Svaret var uppenbart … Absolut inte. Inte i närheten. Den var bättre på alla sätt och vis. Jag insåg att om jag hade haft råd så hade jag haft en Aventador utan att tveka en sekund. Visst har den sina nackdelar, men den emotionella upplevelse på kropp och själ som bilen stod för är något jag aldrig någonsin upplevt.

Jag gick som på moln efteråt, helt uppe i mina egna tankar när jag fick höra att den svarta LaFerrarin skulle flyttas. Den kördes iväg och vi sprang efter som ett gäng skållade geparder och fotograferade bilen då den lastades på släpet som skulle frakta hem bilen. Efteråt gick vi åter ner på parkeringen eftersom evenemanget höll på att sluta. Vi visste nämligen att än fanns det en till sak vi ABSOLUT inte fick missa. Bägge FXXK skulle ju också lastas på sina lastbilar. Vi satte oss därför en och väntade otåligt. Men så, på håll hördes en startas upp. Vi sprang bort över parkeringen mot tälten men såg plötsligt att bilen svängde mot oss. Snabbt som ögat vände vi på klackarna och sprang tillbaka för att ha tid på oss att filma och fotografera. Bilarna kördes till mitten av den nu nästan tomma parkeringen och parkerades där i väntan på ytterligare order var de skulle. Jag kunde knappt tro mina ögon. Nu stod de där på rad. Kameran fick bränna av några sista bilder innan vi begav oss hemåt. Vi tackade för oss och lämnade tillbaka västarna vi hade haft på oss. De två hektiska dagarna på Ring Knutstorp var över. I bilen hem gjorde jag en snabb summering i huvudet och kunde knappt tro att det var sant. Två LaFerrari, två FXXK, en P1, åkt i Aventador på bana, en av sju 575 Zagato, en FF som kraschade och ett ösregn från helvetet. Vilken helg, vilken upplevelse. Nästa år är bokat!

(Albumet uppdateras allt eftersom)

 

Annonser